Tillbakablick på en kontrastrik jul
Jag är tillbaka i normalgängorna sedan ett par veckor och ser tillbaka på en lite märklig julhelg... egentligen bara märklig i den meningen att det hände några nya grejer.
Jag har vant mig vid att vissa saker med tiden liksom blivit statiska. Som att familjen vartannat år firar jul i fjällstugan och vartannat hemma i stan (den här gången var det hemma); att man ska se några bestämda och oföränderliga TV-program varje julafton (Kalle Anka, Karl-Bertil och så den där Viktor Rydbergs Tomten-dikt); att någon kompis, ofta samma, bjuder hem mig på opretentiös nyårsvaka med knytis, samtidigt som föräldrarna får besök av släkt. Och så vidare.
Det finns något bitterljuvt i allt detta. Å ena sidan älskar jag tradition, eller ska vi kanske kalla det trygg igenkänning. Jag är nämligen tyvärr en mycket förändringsrädd människa. Å andra sidan inser jag ju också att det innebär ett icke-framåtskridande. Ungefär som skillnaden mellan en rinnande bäck och en stillastående damm, tänker jag.
En fredagsafton strax före jul då jag satt på den skråliga lokala förortspuben och åt en pizza, infann sig plötsligt en möjlighet att överskrida en av dessa mina gränser, att ta ett skutt över ett av de där trygghetsstängslen man ställer upp kring sig själv. Jag bestämde mig. Jag skulle, utan en promille i kroppen, göra det som av många anses vara det skämmigaste av skämmiga: jag skulle begå min karaokedebut!
Jag bläddrade frustrerat i pärmen efter något jag hade lust att sjunga, och det var dessvärre inte alldeles lätt att hitta något. Varken schlagers eller radiohits tillhör min vanliga favoritmusik, men slutligen fastnade jag ändå för Omkring tiggarn från Luossa; Dan Anderssons dikt i tonsatt version. Efter att ha fegat ytterligare en lång stund anmälde jag mig, och då jag väl stod där med mikrofonen i hand gick allt fort och lätt. Och uppriktigt sagt vet jag inte hur många som nämnvärt tog notis om mig. Förutom en dalmas i exil som tackade mig med handslag efteråt, rörd över att ha fått höra dessa hemlandstoner (Dan Andersson kom som bekant från Dalarna).
Ofta blir ju saker lättare att göra efter att man gjort dem första gången, så hamnar jag i karaokesituationen igen kommer jag troligen att hantera det med jämnmod... Nå, det var betydligt mer än detta som gjorde den här julen ovanlig för mig. Jag har haft en dejt.
Innan eventuella nytillkomna läsare utbrister något i stil med: "Än sen då?!" vill jag inskärpa att sexuell uppskattning från det motsatta könet inte är något jag är bortskämd med. Tvärtom. Alltså var det nästan lite för bra för att vara sant då en attraktiv tjej jag mött via kyrkan blygt förklarade att hon var intresserad. Att det var hon som frågade mig istället för tvärtom beror på att jag senaste tiden hade givit upp alla tankar på kärleksliv, och mentalt försökt ställa in mig på något slags celibat. Såå mycket lättare det blir då man själv är den som får svara istället för att vara den som frågar. Underbart... Och då jag minns att jag tidigare i denna blogg propagerat för preventivmedel, vill jag påpeka att vi minsann tog vårt ansvar på den punkten. Vi var rörande överens om att vi inte ville ha några oförutsedda konsekvenser...
Tyvärr var det för bra för att vara sant. Att jag skulle få en flickvän, alltså. Efter att vi umgåtts till och från under några dagar valde hon att avbryta alltihop. Med tanke på hur förgrämd och bitter jag har varit över mina obesvarade kärlekar i livet kunde man ju tro att detta skulle knäcka mig, men tvärtom. Det patetiska är, att eftersom jag vanligtvis aldrig brukar få komma så långt som till sex, så var detta en enorm kick för mitt ego och mitt skrumpna och vissnade självförtroende.
Det finns såklart hur mycket som helst att säga om det där, men det får räcka så. Det här inlägget börjar bli långt redan som det är. Som sagt, julen 2008 blev något annat än jag räknat med. Men på det hela måste jag säga att jag känner mig rätt nöjd med den. Nu hoppas jag på ett gott 2009.
Jag har vant mig vid att vissa saker med tiden liksom blivit statiska. Som att familjen vartannat år firar jul i fjällstugan och vartannat hemma i stan (den här gången var det hemma); att man ska se några bestämda och oföränderliga TV-program varje julafton (Kalle Anka, Karl-Bertil och så den där Viktor Rydbergs Tomten-dikt); att någon kompis, ofta samma, bjuder hem mig på opretentiös nyårsvaka med knytis, samtidigt som föräldrarna får besök av släkt. Och så vidare.
Det finns något bitterljuvt i allt detta. Å ena sidan älskar jag tradition, eller ska vi kanske kalla det trygg igenkänning. Jag är nämligen tyvärr en mycket förändringsrädd människa. Å andra sidan inser jag ju också att det innebär ett icke-framåtskridande. Ungefär som skillnaden mellan en rinnande bäck och en stillastående damm, tänker jag.
En fredagsafton strax före jul då jag satt på den skråliga lokala förortspuben och åt en pizza, infann sig plötsligt en möjlighet att överskrida en av dessa mina gränser, att ta ett skutt över ett av de där trygghetsstängslen man ställer upp kring sig själv. Jag bestämde mig. Jag skulle, utan en promille i kroppen, göra det som av många anses vara det skämmigaste av skämmiga: jag skulle begå min karaokedebut!
Jag bläddrade frustrerat i pärmen efter något jag hade lust att sjunga, och det var dessvärre inte alldeles lätt att hitta något. Varken schlagers eller radiohits tillhör min vanliga favoritmusik, men slutligen fastnade jag ändå för Omkring tiggarn från Luossa; Dan Anderssons dikt i tonsatt version. Efter att ha fegat ytterligare en lång stund anmälde jag mig, och då jag väl stod där med mikrofonen i hand gick allt fort och lätt. Och uppriktigt sagt vet jag inte hur många som nämnvärt tog notis om mig. Förutom en dalmas i exil som tackade mig med handslag efteråt, rörd över att ha fått höra dessa hemlandstoner (Dan Andersson kom som bekant från Dalarna).
Ofta blir ju saker lättare att göra efter att man gjort dem första gången, så hamnar jag i karaokesituationen igen kommer jag troligen att hantera det med jämnmod... Nå, det var betydligt mer än detta som gjorde den här julen ovanlig för mig. Jag har haft en dejt.
Innan eventuella nytillkomna läsare utbrister något i stil med: "Än sen då?!" vill jag inskärpa att sexuell uppskattning från det motsatta könet inte är något jag är bortskämd med. Tvärtom. Alltså var det nästan lite för bra för att vara sant då en attraktiv tjej jag mött via kyrkan blygt förklarade att hon var intresserad. Att det var hon som frågade mig istället för tvärtom beror på att jag senaste tiden hade givit upp alla tankar på kärleksliv, och mentalt försökt ställa in mig på något slags celibat. Såå mycket lättare det blir då man själv är den som får svara istället för att vara den som frågar. Underbart... Och då jag minns att jag tidigare i denna blogg propagerat för preventivmedel, vill jag påpeka att vi minsann tog vårt ansvar på den punkten. Vi var rörande överens om att vi inte ville ha några oförutsedda konsekvenser...
Tyvärr var det för bra för att vara sant. Att jag skulle få en flickvän, alltså. Efter att vi umgåtts till och från under några dagar valde hon att avbryta alltihop. Med tanke på hur förgrämd och bitter jag har varit över mina obesvarade kärlekar i livet kunde man ju tro att detta skulle knäcka mig, men tvärtom. Det patetiska är, att eftersom jag vanligtvis aldrig brukar få komma så långt som till sex, så var detta en enorm kick för mitt ego och mitt skrumpna och vissnade självförtroende.
Det finns såklart hur mycket som helst att säga om det där, men det får räcka så. Det här inlägget börjar bli långt redan som det är. Som sagt, julen 2008 blev något annat än jag räknat med. Men på det hela måste jag säga att jag känner mig rätt nöjd med den. Nu hoppas jag på ett gott 2009.
Kommentarer:
Postat av: Annaluna
Underbart inlägg!!!
Jag kände både ett och två ÅÅH när jag läste ditt inlägg, sedan ett åhnej, och ett åh så bra igen. 2009 kanske blir ett förändringens år, lycka till med allt!
Trackback