Effell's blogg

Ja, jag lever och är oskadd. Som ni säkert anat har mitt liv så att säga bara gått sin gilla gång på sistone; det har liksom inte funnits särskilt mycket att skriva. Jag klagar inte, med tanke på att jag i egenskap av förändringsrädd vanemänniska älskar när varje dag är exakt den andra lik... ungefär. Men ska det vara någon mening med att ha en blogg vill jag ju egentligen ge mig tillkänna betydligt oftare än så här. Så, här är jag en stund igen.

Hela omgivningen, tillvaron, går ju faktiskt på lågvarv de här juliveckorna, känns det som. Jag sköter mina jobb- och pluggsysslor som vanligt, men många av de människor jag ofta möter annars är nu spridda för vinden, förmodligen med hysteriskt späckade ferie-scheman ("Först till släktingarna i Ystad, sen en vecka på Kreta, sen till lantstället, och så grillparty med förra grannarna nån kväll, och så..."). Hälften av alla butiker man kanske vanligtvis besöker har semesterstängt, tjänstemän eller eventuella arbetsgivare man behöver få tag på är bortresta, och favoritcaféet har givetvis lagt sig till med "sommartider" och stänger plötsligt mycket tidigare på dagen än man önskar.
Och ändå har man inte badat. Jo, du kanske, men inte jag. Fick häromsistens vägbeskrivning till en vacker badsjö i närheten, och tyckte att nu är det väl dags, men hittade liksom inte den där sista snutten stig som leder fram till själva vattnet. Det är inte badvänlig strand hela vägen runt en sjö, och att bana sig väg genom brännässlor, snårskog och sumpmark kändes inte lockande. Jag får bege mig dit igen en annan dag och fortsätta kartlägga, tills jag hittar stranden.

Åter till real life. Vilket innebär att slita blicken från skärmen och konfrontera den här lägenheten istället.