...och det fortsatte i musikens tecken

På kvällen landade jag på kvarterspuben, tog en pizza och lyssnade till karaoke. Även där rådde en smärre Jacksonfeber, om än med betoning på smärre. En medelålders gäst bad att få höra Billie Jean, men fick själv sjunga den istället. Det var annars mest via TV-skärmen i baren, där någon musikkanal visade Jacksons videor nonstop, som man påmindes om honom.
Nog finns det något förbrödrande och familjärt i karaokekulturen, något... tolerant, måste man väl nästan kalla det. Och det är väl just där hatkärleken ligger. En hop halvtrashiga förortsoriginal som oavsett sångbegåvning slåss om en mikrofon en kväll i veckan. Alla vill sjunga. En av mina finska grannar var där och rev av någon slagdänga på modersmålet, innan han såsmåningom drog sig hemåt. Aftonen bjöd i övrigt på såväl Teddybjörnen Fredriksson som The Gambler, med mera. Jag bläddrade i pärmen, men hittade inget som föll mig i smaken den här gången. Då man började sjunga Creedencelåten Down on the corner på finska(!) kände jag att det räckte för mig. Tack för kvällen.

Lördag idag. Solen skiner, och balkongen har prytts med nya blomlådor. Två plantor smultron och två lobelior hittills, och jag hoppas de växer till sig.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback